Läs brevet, fundera på vad du känner igen hos dig själv, och skriv ett avskedsbrev tillbaka till mig. Om du vill göra mig riktigt lycklig - styckeindela:)
Till dig som kämpar och lyssnar och försöker! Och inte stör andra.
Jag ser dig! Och jag uppskattar dig! Det kan nog ibland kännas som om du försvinner i allt prat, och du blir säkert störd av eviga tillsägningar om samma gamla saker, datorskärm ner, mobiltelefon bort etc. Saker som för dig inte är något konstigt. Men du behövs! Du gör saker som är bra för både dig själv och gruppen. För dig själv för att du gör det mesta möjliga av dina studier, och för gruppen för att du erbjuder ett alternativt sätt att vara. Fortsätt jobba, och lyssna och försöka. Du kommer att vinna på det i takt med att andra mognar, hinner ikapp, och väljer att göra som du.
Jag hoppas att du ändå känner att mina lektioner har erbjudit arbetsro och att du har fått möjligheter att göra dig själv rättvisa. Jag vet att jag lagt mycket energi på ordning och reda i klassrummet utan att för den sakens skull hålla på att slänga ut folk. För mig är det den sista utvägen. Jag har ibland gjort det (tidigare år), men det brukar sällan ge någon långsiktig effekt att utesluta elever från undervisningen. Snarare bidrar det till en generellt dålig stämning. Jag ville bara att du skulle veta att jag har undvikit detta av en anledning som jag tror gynnar hela gruppen.
Jag hoppas också att du märkt att jag sett och uppskattat ditt arbete, och det du bidragit med till klassen genom det sätt jag bemött dig på. Det ska bli roligt att träffa dig igen, och jag hoppas att du lär dig mycket och har en skön vår, sommar och höst. Vi ses när jag besöker skolan, för jag dyker säkert upp någon gång under min föräldraledighet!
Till dig med myror i brallan, hjärnan och munnen (dvs. du som pratar när du inte har ordet, inte sitter på din stol (eller fel stol) när du ska, får tillsägelser för att du kollar mobiltelefonen, och datorn när du inte ska, och inte lyssnar på mycket av det läraren säger)
Du är ofta rätt festlig, och brukar aldrig vara långsint, vilket jag uppskattar. Det är ju också en nödvändig egenskap om man ska kunna stå ut med tjat stup i kvarten. Ibland kan jag också känna att skämten är skojiga, men.. Ja, nu kommer ett men - var sak har sin tid, och plats. Och du är inte riktigt bra på att bedöma när det är läge för kommentarer, eller utflykter, eller att zooma ut.
Det är inte heller okej att kräva så mycket energi och uppmärksamhet av läraren, som du gör. I synnerhet inte till saker som inte ens har med det vi ska lära oss att göra. Du gör det på bekostnad av andra. Du stjäler deras tid. Deras kunskap.
Du förminskar också dig själv genom att inte ta dig själv och dina studier på allvar. Genom att tramsa bort din egen utveckling, och chatta iväg dina egna framtida valmöjligheter. För det är inte så att du kommer att bli uteliggare för att du inte lyssnar på mig. Det kommer säkert att gå helt okej, men om du har en inställning till dig själv som inte är seriös, om du kräver uppmärksamhet men inte vill ge det, om du genom slarv skaffar dig mediokra eller dåliga betyg, ja, då kommer du inte att ha samma förutsättningar som andra att bli den du vill.
Så. Du bestämmer själv vem du vill vara och i takt med att du blir äldre faller ansvaret för vem du blir alltmer på dig själv. Men jag ser det som en del av mitt jobb att se dina goda sidor, att hjälpa dig att göra bra val när du själv har svårt för det.
Det ska bli trevligt att träffas igen efter jul, och jag hoppas att jag får träffa de bästa versionerna av er själva ni kan uppbringa, och som avslutning vill jag ge ett par råd:
- Prova att lyssna i stället för att prata. Både på läraren och klasskamraterna.
- Kom ihåg att rasterna och lektionerna är två olika saker och kräver olika saker av dig.
- När jag/läraren säger till dig, kom ihåg att vi bara försöker rikta din uppmärksamhet mot något som gynnar dig. Se tillsägelsen som en hjälp att fokusera på rätt saker!
No comments:
Post a Comment